Fotboll

1920-1935

Under det tidiga 1920-talet var Jönköpings IS som allra bäst. Jönköpingslaget vann säsongen 1924 varenda match som laget spelade, förutom en, semifinalen i SM, där Fässberg från Göteborg blev för svårt.

Svenska mästerskapen i fotboll spelades fram till allsvenskan startade i mitten av 1920-talet som en cupturnering. Jönköpings IS gjorde flera försök att gå långt i turneringen, men fick ofta tufft motstånd av konkurrenten på östra sidan Vättersnäs, Husqvarna IF.

SM 1920 blev till exempel en kortvarig historia där grönvita HIF satte stopp för JIS planer. Redan i första rundan blev det förlust mot Husqvarna IF på idrottsplatsen i Stadsparken med 1-2. Det var ett hetsigt derby där Jönköpingspubliken inte alls var nöjd med resultatet.

Stenregn över domaren

Efter matchen blev det tumult då ett flertal ur publiken ville "prata" med domaren ”Gåsa” Dusén från Norrköping, som de tyckte gjort en usel insats. Ordningsmakten hade lämnat idrottsplatsen men JIS-ledningen lyckades trots det få stopp på bråket. Dock kunde de inte hindra det stenregn som mötte domaren när han lämnade Stadsparken i vagn på vägen förbi Alphyddan. Den tidens fotbollshuliganer var inte heller att leka med. [1]

I västra fotbollsserien hamnade JIS samma säsong på tredje plats efter HIF och Tranås AIF, JAIK kom fyra.[4]

Malmö FF i sydsvenska serien

Roligare blev det dock året efter, då JIS 1921 prövade lyckan i Sydsvenska serien, som spelades med höst/vår-omgångar. Jönköpingslaget kom fyra i tabellen efter storheterna Malmö FF, Landskrona och Halmia. [4]Matchen mot serieettan Malmö, som redan på den tiden var en storklubb, kände sig JIS-spelarna säkert extra stolta över, trots att det blev förlust med 2-3 på Malmö idrottsplats. Det sydsvenska äventyret gav också hemmafansen möjlighet att skratta lite elakt då närmaste konkurrenten HIF, som också tagit steget upp, kom på platsen efter JIS i tabellen.[4]I det årets SM-tävling fortsatte JIS på samma tema, att spöa Husqvarna men få stryk av skåningar. JIS gick till andra omgången efter att först slå HIF med hela 8-3 på Vapenvallen, men i andra rundan blev laget utslaget av IFK Hälsingborg med 2-3 trots fördel av hemmaplan.[6]

Långa resor med tåg

Att spela i Sydsvenska serien i början av 1920-talet måste ha varit ett äventyr. Inte bara för att motståndarlagen var något helt annat än de andra lagen i lokalserien. De långa resorna till Skåne och Halland var också något nytt. Inte minst ställde det krav på ledarna för att få iväg laget till rätt plats i rätt tid. JIS hade på den tiden två ledare för sitt lag, en lagledare samt en reseledare.

På den tiden var det tåget som gällde. En bortamatch i Skåne klarades i bästa fall av på en dag. Men som tur var gick tågen både tätare och enligt tidtabell än nu för tiden. 2026 skulle det aldrig fungera att skicka runt ett fotbollslag i Sverige med tåg. Men 1921 gick det. Så här kan man tänka sig att dagen för en bortamatch i Malmö såg ut för Jönköpings IS 1921:

Tidigt på morgonen träffades spelarna vid Järnvägsstationen. En del kom säkert gående, andra hade cykel, en och annan kom med anslutande tåg från nån av de mindre orterna utanför Jönköping, det här JIS-laget hade lockat till sig flera spelare från ställen utanför stan.

Spelarna fick säkert ha med sig all sin utrustning själva; ylletröjor och kraftiga shorts och höga strumpor och matsäck. Fotbollsskorna var tunga läderkängor med dobbar av metall eller läder.

Resan söderut kunde ta många timmar, ofta med ett eller flera byten. Med lite tur fick de åka snabbtåg och passerade då samma järnvägsknutar som nu för tiden; Alvesta, Hässleholm och sen byte i Lund. Hamnade de på ett lokaltåg tog resan betydligt längre tid, då tåget stannade på alla de de mindre orter som låg längs södra stambanan; Bodafors, Sävsjö, Stockaryd, Lammhult, Moheda och så vidare ända ner till Skåne.

Ett fotbollslag som JIS åkte säkert tredje klass. Det innebar hårda träbänkar eller enklare säten. Förmodligen fördrev spelarna tiden på samma sätt som nu, de spelade kort och berättade historier, de som snabbt blev uttråkade eller inte gillade att spela whist satt väl och tittade ut genom fönstret där världen svischade förbi. Men öppna fönstret aktade de sig nog för, sotröken från det tuffande ångloket var inte trevlig att få in i kupén.

När laget kom fram fick de förmodligen gå till Malmö Idrottsplats, vilken som tur var bara låg några kilometer från Centralstationen i Malmö.

Omklädningsrummen på 1920-talet var ofta enkla, ibland fanns där varmvatten, men oftast inte. På mindre orter fanns sällan särskilda omklädningsrum, bortalagen hänvisades i bästa fall till någon föreningslokal, klubbhus eller skola.

När de fått på matchdräkterna var det klart för spel. Fotboll var svårare på 1920-talet, den tidens planer var ofta ojämna och svårspelade jämfört med de fina välansade fotbollsplaner som finns idag. Hade spelarna otur kunde det börja regna, då blev planerna snabbt leriga och läderbollarna så tunga att de var svåra att sparka iväg, för att inte tala om nicka. Avbytare fanns inte, den nymodigheten kom så sent som på 60-talet. Blev någon spelare skadad fick han antingen stanna kvar på planen eller så fick laget fortsätta med en spelare mindre.

När domaren blåste slutsignal gällde det sen för JIS-spelarna att snabbt tvätta av sig den värsta smutsen så fort det gick för att hinna till tåget i rätt tid. Väl på tåget väntade samma långa resa hem igen, station efter station, för att anlända till Jönköping sent på kvällen. Dagen efter en sådan söndagsmatch var det vardag igen och folk förväntades stå på sin arbetsplats på morgonen, oavsett om de var blåslagna efter att ha varit i Malmö och sparkat boll dagen innan.

Hett derby mellan JAIK och HIF

Den 13 juli 1922 gick det hett till när Jönköpings AIK och Husqvarna IF möttes i ett derby på Stadsparksvallen. Matchen gällde DM och ingick i någon av de tidiga omgångarna. HIF var titelförsvarare men JAIK hade ställt ett bra lag på benen. Ungefär 400 betalande åskådare fanns på plats och minst lika många hade samlats på de västra höjderna för att se matchen gratis.

När matchtiden var slut var ställningen oavgjord, 1-1, så det blev förlängning. Med bara sex minuter kvar tog en HIF-spelare bollen med handen innanför straffområdet, domaren tvekade inte utan blåste straff för JAIK. HIF-spelarna protesterade våldsamt och menade att domaren var lite väl snäll mot hemmalaget, men inget hjälpte. När straffen sen gick i mål lämnade HIF planen demonstrativt följda av glåpord från hemmapubliken. JAIK tilldömdes efter det segern, men det var inte slut med det. Det småländska fotbollsförbundet tvekade länge men gav till slut i HIF en varning i efterhand. Det var dock inte Svenska Fotbollsförbundet alls nöjt med. De ändrade beslutet och stängde av HIF i åtta månader. Dessutom gav de Smålands FF böter på 50 kronor för att de förhalat ärendet. Det kunde gå hett till även förr i tiden.[1]

JIS nära SM-final igen

JIS var på väg uppåt och presterade bra resultat både 1922 och 1923. Vid den här tiden hade flera klubbar kommit till i Jönköping och konkurrensen hårdnade. Men JIS höll undan från nykomlingarna. 1922 vann laget bland annat Fyrklubbarsturneringen i Jönköping, där också Jönköpings AIK, Tord och Jönköpings BK deltog. Vänta nu, protesterar kanske någon. JBK bildades ju inte förrän 1931. Ja, det är helt riktigt, men innan dess fanns en annan klubb som också hette JBK, mellan 1919 och 1930. Dagens JBK, som bildades 1931,under namnet BK 31, räknar dock sin historia från 1931.

1922 spelades också den allra första internationella fotbollsmatchen på idrottsplatsen i Stadsparken, då Berlinmästarna Norden-Nordwest mötte JIS, matchen slutade 0-0.

I det årets SM-tävling blev det seger mot Husqvarna IF med 5-2 i första rundan, men förlust i andra omgången mot IFK Malmö.

JIS bästa säsong

1923 vann JIS nordvästra Smålandsserien före Jönköpings AIK. Det här året deltog sex lag i serien, de övriga var Nässjö IF, Husqvarna, JBK och Tord.

Det var 1924 som kom att bli JIS allra mest framgångsrika säsong någonsin. Laget vann det året västra fotbollsserien före JAIK och Husqvarna. Dessutom tog laget hem samtliga andra turneringar det ställde upp i. [4]

Jönköpings IS var denna säsong dessutom nära att upprepa bedriften som 1902 års fotbollshjältar klarat av, en plats i SM-finalen. Till skillnad från 1902 fanns flera hinder på vägen som slogs tillbaka. JIS tog sig nästan hela vägen och blev utslaget i semifinalen mot blivande mästaren Fässbergs IF med 1-4. På sin väg till semifinalen besegrades storklubbar som Halmia med 1-0 och Degerfors med 5-4. [1]

Uppflyttning till nationella serien

1925/1926 gjorde det svenska seriespelet i fotboll om till höst/vår-säsong. Utöver det vanliga seriespelet avgjordes under våren därför en kvalserie till det nationella seriesystemet. JIS spelade den här säsongen hela 38 matcher. Laget den här säsongen hemmaplan, då idrottsplatsen i Stadsparken byggdes om 1926 och 1927. JIS och JAIK flyttade därför ett flertal av sina matcher på I 12:s idrottsplats som anlagts 1918.

Trots avsaknaden av hemmaplan gav kvalspelet JIS en plats till hösten i division tre Södra Mellansvenskan. Husqvarna IF vann kvalserien och med det kan man konstatera att kampen mellan de två klubbarna var avgjord, med HIF som vinnare. Husqvarna blev efter det ett stabilt division tre-lag och gick i mitten av 1930-talet upp i tvåan. Jönköpings IS gjorde ytterligare ett par fina säsonger, men försvann sen neråt i seriesystemet. [4]

Warells omtalade hästsparkar

1926/1927 var JIS faktiskt nära att flyttas upp till andra divisionen, men snuvades av Motala AIF som till slut vann serien. Snöpligt nog för JIS tackade östgötarna sen nej till uppflyttning. [4]

Harald Warell var vid den här tiden en av JIS bästa spelare. Han var omtalad för sina hästsparkar med vänsterfoten och sin energiska spelstil, en notorisk målskytt ofta framspelad av innrarna Tage Johansson och Gustaf Andersson. I Södra mellansvenskan 1927 gjorde han 37 av lagets 69 mål under säsongen. JAIK hade också ett bra lag, där en av de stora spelarna var Henrik ”Pytta” Jansson. JIS och andra storklubbar försökte gång på gång värva honom, men han stod emot och förblev sin klubb trogen, om detta berättar Magnus Widell i sin bok Poäng och pokaler från 2012.

Spelarflykt till andra klubbar

Efter ytterligare två fina säsonger i det nationella seriesystemet, där JIS blev trea respektive fyra i serien, var det slut på det roliga. 1929/1930 tappade laget ordentligt, kom sist i serien och flyttades därför ner till lokalserien. Jönköpings AIK kom det året sist i Smålandsseriens första division. Efter det förlorade båda lagen en rad av sina tongivande spelare, som antingen slutade eller gick till andra klubbar i Jönköping. Trösten var att JIS hade dock ett lovande juniorlag, under ledning av ledaren Sune Granath, som vann nästan alla matcher i sin serie och dessutom gick till final i JDM, där det däremot blev förlust mot Husqvarna IF.[1]

”En glömskans djupaste slöja”

1930 slogs JIS och JAIK ihop och bildade på nytt Jönköpings AIF. Trots det nygamla namnet kunde det inte stoppa nedgången för fotbollen i JIS och JAIK. Förhoppningar fanns om en ny storhetstid för fotbollen i JAIF, men det blev precis tvärtom. Inför säsongen 1933 föreslog fotbollssektionen i verksamhetsberättelsen att man ”helst skulle vilja draga en glömskans djupaste slöja” över året. Man konstaterade också att andra klubbar i Jönköping var ute efter JAIF-spelarna. ”Endast JAIF syntes vara den klubb där man kan hämta nytt spelarmaterial”, konstaterade sektionen uppgivet. Bland annat bestod det året nybildade Hallbys fotbollslag av b-lagsspelare från JIS. Eftersom träningsvilligheten dessutom var obefintlig avrådde sektionen från att anmäla lag till nästa års serie.

Styrelsen anmälde trots det ett lag till serien.

Ner till lägsta Smålandsserien

Resultatet blev dystert för det gamla storlaget, 24 spelade matcher, sju vunna, två oavgjorda och 15 förluster gav en plats i botten av nordvästra smålandsseriens första division.

Bara tio år efter laget spelat semifinal i SM, åkte JAIF 1934 ur och flyttades ner till lägsta smålandsserien, division två. Där väntade främst möten med reservlagen från de andra jönköpingsklubbarna. När säsongen 1935 gick lika dåligt kom frågan om nedläggning upp på årsmötet igen. Den här gången fick fotbollssektionen som man ville, laget lades ner. ”Den idrott som JAIF startade 1901 gick till hävderna”, skriver jubileumsskriften sorgset. [4]

IK Sport bildas på Öster

Idrottshistorikern Magnus Widell berättar i sin bok Medaljregn och magplask från 2008 om efterdyningar från sammanslagningen 1930. Spelare som blivit över från JIS och JAIK:s trupper bildade då kvartersklubben IK Sport. Initiativtagare till denna förening var Axel ”Lången” Persson, senare legendarisk idrottsledare i Jönköping. Klubben höll till på Öster i Jönköping och hade både fotbollslag, handbollslag och även brottare.

Sport blev dock inte godkänt av Riksidrottsförbundet, efter att Smålands IF avstyrkt deras inträde med den lite märkliga motiveringen att det redan fanns tillräckligt många småklubbar i Jönköping. Från de första åren av 1930-talet finns matchreferat från JAIF fotboll, berättar Widell, där även spelare från IK Sport dyker upp. Troligen spelade de i båda föreningarna eftersom JAIF spelade i Smålandsserien. Senare slog IK Sport samman med en annan kvartersklubb, Stjärnan, och bildade i mitten av 1930-talet Jönköpings FF. När JAIF 1935 lade ner fotbollen gick flera av spelarna över till denna nybildade förening.