Kvinnlig idrott i JAIF 1901- 1939

Tävlingsidrott för kvinnor förekom relativt tidigt, den började växa fram redan under 1800-talets slut. Men allt var inte tillgängligt och tävla fick kvinnorna bara göra i ett fåtal idrotter. De möttes av ett länge av ett starkt motstånd från idrottsrörelsen, som var mansdominerad.

Före 1930-talet var antalet kvinnor som tävlade under 10 procent av föreningarnas samlade medlemmar. Sverige var knappast något föredöme och var till exempel sent ute med rösträtt för kvinnor och kvinnors rättigheter.

Idrott för kvinnor blev populärt under den senare delen av 1920-talet, Sveriges kvinnliga idrottsförbund bildades 1925 och RF tog upp kvinnlig idrott på programmet 1927, under några få år ökade antalet kvinnor inom idrotten. 1927 anordnades de första svenska mästerskapen för kvinnor i friidrott.[15]

JIS startar kvinnlig idrott

Det ska sägas direkt att dokumentation om den kvinnliga idrotten i JAIF före 1930 är bristfällig. Det förekom gymnastik och tennis på programmet redan vid starten 1901, men rapportering om detta finns inte mycket kvar av eller blev ens nedskrivet. Erkännandet kom i mitten av 1920-talet då Jönköpings IS beslutade att ta upp kvinnlig idrott på programmet även om damer hade tävlat för JIS långt innan det, bland annat i simning och skidåkning.

När Jönköpings IS och Jönköpings AIK slog ihop 1930 och blev Jönköpings AIF igen, startades samma år en kvinnlig idrottssektion. Det lät ju bra, men innebar inte någon jämlikhet mellan könen. Den kvinnliga sektion menades kunna ansvara för all kvinnlig idrott inom föreningen. På herrsidan hade de olika idrotterna egna sektioner.

Prata inte med idrottstöserna

När kvinnor började synas på JAIF:s träningar på Stadsparksvallen sattes det 1932 upp ett träningsschema i pojkarnas omklädningsrum, där det uppmanades att inte "språka" med idrottstöserna under träning. Men anslaget togs snabbt ner igen efter att flickorna protesterat.

Trots det hade kvinnliga JAIF:are stora framgångar de första åren. 1931, ett år efter sammanslagningen, dominerade klubben småländsk friidrott. Vid DM i Kalmar det året tog JIS hem tio av de tretton DM-tecken som stod på spel.

Jönköpings AIF:s kvinnliga sektion såg till att Jönköping blev en betydelsefull stad för kvinnlig elitidrott. Redan sommaren 1931 arrangerade sektionen, ihop med Smålands IF, svenska kvinnliga mästerskapen i friidrott på Stadsparksvallen. På den tiden avgjordes inte manliga och kvinnliga mästerskap inom samma tävling.

Dam-SM i Jönköping 1931

Vid den SM-tävlingen, 8-9 augusti på Stadsparksvallen, kastade Märta Bredberg till sig ett SM-silver i slungboll på nya smålandsrekordet 39.62 (det var längre än gällande svenska rekordet också, men i samma tävling kastade tävlingens dominant göteborgska Ruth Svedberg 41.75). Bredberg blev tvåa även i kula med 9.50, också det nytt smålandsrekord.

Men JAIF hade inte bara bra kastare i denna tävling. Louise von Feilitzen blev tvåa i stående längd med 2.43, Stina Andersson kom fyra på 80 meter och Stina Ekblad knep fjärdeplatsen i 80 meter häck. En bronspeng blev det dessutom för stafettlaget på 4x80 meter, i laget deltog Irene Stålbrand, Ingrid Wendel, Ulla Carlsson och Stina Andersson.

Tre bra SM-tävlingar i rad

Det var ingen tillfällighet att JAIF-tjejerna lyckades så bra. Året efter i Stockholm tog JAIF hem tre SM-medaljer, Irene Stålbrand kom tvåa i längdhopp samt längd utan ansats och Louise von Feilitzen kom trea i längd ua.

JAIF-damerna blev ännu bättre året efter det. Vid SM 1933 i Karlstad blev Louise von Feilitzen svensk mästare i längd utan ansats, Irene Stålbrand blev tvåa i längd med ansats och trea i längd utan ansats. JAIF blev då tredje bästa klubb i tävlingen, en stor framgång för den bara tre år unga sektionen. [1]

Den kvinnliga idrotten dör ut

Efter dessa stora framgångar dör dock den kvinnliga idrotten märkligt nog nästan ut helt i JAIF. Inte nog med att storstjärnan Stina Andersson skadat sig vid en fjällresa, Märta Bredberg, som tagit flera medaljer tidigare år, for till Norrköping och förlovade sig. Året efter blev det ännu värre och den kvinnliga sektionen beklagade sig vid årsmötet 1933. ”Vår damidrott lider svårt av den företeelsen att de flickor som var med om damidrottens glansår, börja anse sig för åldersstigna med sina 20 år och följaktligen dra sig ifrån idrottsplatserna”.[1]

IK Tord tog över

IK Tord, under ledning av ledaren Axel Thörn, tog från mitten av 1930-talet därför över som ledande förening av den kvinnliga friidrotten i Jönköping. Margareta Ekholtz och Birgitta Liljeroth vann under sin tid i Tord en rad DM-tecken och flera andra tävlingar. 1939 lade dock Tord ned friidrotten och uppmanade de aktiva att söka sig till andra klubbar. Detta trots att klubben hade över 50 aktiva och att Birgitta Liljeroth blivit svensk mästare i längd utan ansats samma år.[27]

Ledaren Axel Thörn gick då till JAIF, men någon kvinnlig friidrott hade inte JAIF just då. Därför hamnade Margareta Ekholtz, trots att hon bodde i Jönköping, för en säsong i Malmö AI. Den övergången resulterade för hennes del i SM-guld på 80 meter och ett silver på 200 meter.

Margareta Holm kommer till JAIF

Det fanns givetvis kvinnlig idrott i JAIF under 1930-talets andra halva, ett mörkertal är att kvinnorna då oftast i stället deltog i tävlingsfri gymnastik, vilket inte syns i statistiken. Men 1937 blev ändå ett viktigt år i föreningens kvinnliga idrottshistoria. Det var nämligen då en från Vetlanda inflyttad 13-årig flicka visade sig för första gången på Stadsparksvallen, Margareta Holm ställde upp i Skolungdomens tävling i flickornas c-klass. Några år senare, 1942 närmare bestämt, skulle hon bli en klart lysande friidrottsstjärna, inte bara i JAIF utan också inom Småland och den svenska damidrotten de kommande åren.[1]

Där sätter vi punkt för JAIF:s kvinnliga idrottssektion. Denna organisation upphörde ju i JAIF egentligen redan på 1930-talet, för att sedan, när den kvinnliga idrotten återuppstod, integreras tillsammans med den manliga idrotten.

Från 1940 fram till föreningens nedläggning 2001 kommer vi i denna historik därför att, precis som de gamla JAIF:arna, att behandla den kvinnliga idrotten jämsides och tillsammans med den manliga.

Men det går inte att låta bli att nämna en del saker om de åren, när vi ändå är inne på ämnet. De kvinnliga idrottarna kom att bli JAIF:s mest framgångsrika idrottare någonsin. På 1970-talet var JAIF:s friidrottande kvinnor bland de allra främsta i landet och den överlägset främsta klubben inom småländsk kvinnlig friidrott. Där hittar vi friidrottsmästare som diskusmästarinnan Ulla Buuts, löparfenomenen systrarna Karin och Kristina Bertilsson, spjutkastaren Gerd Andersson med flera.

Den sista stora friidrottsstjärnan i JAIF var också en kvinna, Monica Magnusson, svensk mästarinna på 1500 meter både 1985 och 1986. Störst av dem alla är dock Gunhild Larking, höjdhoppartjejen som deltog i två OS, 1952 i Helsingfors och 1956 i Melbourne och i den sistnämnda kom på fjärde plats. Men mer om detta på annan plats...