Ett nytt

JAIF föds

(1930-1939)

Början av 1930-talet blev en märkligt tid i föreningens historia. Sammanslagningen den 4 april 1930 mellan JIS och JAIK gav framtidshopp om nya framgångar. Men efter bara några år består det nya JAIF av ett fåtal idrotter, alla individuella.

Sammangåendet av JAIK och JIS skapade positiva tongångar i föreningen. Men omvärlden gick mot ett helt annat håll. Depressionen gick inte Jönköping spårlöst förbi, Krügerkraschen 1932 drog med sig Tändsticksbolaget, som för att rädda situationen tvingades korta arbetstiderna och säga upp arbetare. Hela landet drabbades. Var femte industriarbetare i Sverige gick arbetslös och kunde, för att de skulle få ersättning, skickas iväg på nödhjälpsarbeten, AK-arbeten, till andra platser i landet.

Nya JAIF startar sju sektioner

I skuggan av detta startade nya och det trots allt optimistiska JAIF sju sektioner; allmän idrott, juniorfotboll, vinteridrott, kvinnlig idrott, fotboll, bandy och ping-pong (nöjessektionen). Men tiden kom snart ikapp föreningen, de första tåren efter sammanslagningen blev svåra. Efter tre år försvann bandyn, 1935 gick handbollslagen samma väg. Samma år slog pingpongspelarna sina sista servar och lämnade klubbens pingisbord öde. Damidrotten började tyna bort och därefter, vilket var plågsamt, även fotbollen.

Två föreningar på nedgång

Lägg sedan till att JIS och JAIK redan under 1920-talet blivit kraftigt åderlåtna, Båda klubbarna hade då tappat flera starka idrotter som bildat egna föreningar; boxning, brottning och simning.

1935, fem år efter sammanslagningen bestod de forna storklubbarna JIS och JAIK bara av friidrott, gång, orientering och vintersport, alla individuella idrotter.

Men som om inte det räckte. Skidåkningen tvingades i mitten av 1930-talet gå på sparlåga efter en rad dåliga snövintrar, som olyckligt sammanföll med nedgången i föreningen. Gångsporten, som tillhörde den allmänna idrotten, upplevde ett stort uppsving under början 1930-talet, men gick efter bara några år hastigt i träda och var mer eller mindre bortblåst innan 1930-talet var över.

Fruktansvärda stridigheter

Just fotbollen nedgång måste ha varit oerhört svårt för de gamla JIS:arna och JAIK:arna att acceptera. Säsongen 1929/1930 hade slutat katastrofalt illa både för JIS och JAIK. JIS kom då sist i division tre Södra Mellansvenskan och JAIK kom sist i divisionen under, Nordvästra Smålandsserien. Sammanslagningen hade gett förhoppningar om en ny storhetstid. I stället tvingades föreningen ta beslut de aldrig ens tänkt sig behöva göra, en nedläggning av fotbollen, klubbens stolthet.

Stridigheterna måste varit fruktansvärda. Det gick så långt att när fotbollssektionen inför säsongen 1933 vädjade till huvudstyrelsen att klubben inte skulle anmäla något lag till seriespel, sade styrelsen blankt nej. JAIF skulle absolut ha ett fotbollslag i serien och anmälan gjordes mot sektionens vilja.

Spelare lämnande JAIF

Det slutade naturligtvis med katastrof. De bästa spelarna flydde till andra Jönköpingsklubbar och de få som stannade kvar hade inte en chans mot det allt hårdare motståndet från alla de nya klubbar i Jönköping som växt fram som svampar ur jorden. JAIF kom 1934 sist i nordvästra Smålandsserien och flyttades ner till lägsta divisionen, serien där de andra klubbarnas reservlag höll till. När laget 1935 hamnar i botten även av denna serie kom frågan upp igen. Den här gången fick fotbollssektionen som den ville, JAIF:s stolta fotbollslag lades ner.

Framgångsrika friidrottsflickor

Den kvinnliga friidrotten upplevde under det tidiga 1930-talet en kortvarig men intensiv storhetsperiod. JAIF arrangerade Dam-SM 1931 och lyckades hemma på Stadsparksvallen erövra ett flertal medaljer. De kommande två åren höll sig JAIF-flickorna långt fram i tävlingar och tog medaljer både på 1932 och 1933 års SM-tävlingar. Intresset för damidrott var över lag då mycket stort, föreningen startade till och med ett damlag i bandy 1932.

Sektionen nära dö ut

Men bara något år senare var damidrotten i föreningen märkligt nog nära att dö ut. De få flickor som fanns kvar i JAIF ägnade sig de närmast kommande åren mest åt idrottsmärkesprovtagning eller deltog som mest i gymnastikträning. Knappast några av dem tävlade.

Den kvinnliga sektionen beklagade sig. ”Vår damidrott lider svårt av den företeelsen att de flickor som var med om damidrottens glansår, börja anse sig för åldersstigna med sina 20 år och följaktligen dra sig ifrån idrottsplatserna”.[1]

En ny förening reste sig

Men ur detta mörker reste sig ändå ett nytt JAIF. Inte lika stor som föregångarna JIS och JAIK. En förening där boll- och lagidrotterna inte fanns kvar, där en del av föreningens själ hade försvunnit. Föreningen var inte längre på samma sätt en allmän förening som förr. Det var en helt ny förening med nya mål och annan mening.

Hur kunde det bli så? Var besvikelsen stor bland de gamla JAIK:arna och JIS:arna?

Förmodligen. Men vi vet inte. Hjältarna, människorna, ledarna, idrottarna från den tiden är borta sedan länge.

Ragnar Björk berättar

I Jubileumsskriften från 1951 skriver Ragnar Björk om sammanslagningen.

”Den 4 april 1930 blev en märkesdag i föreningens historia. Då beslöts nämligen vid sammanträde i Stugan att de båda föreningarna JIS och JAIK skulle bli ett under den ursprungliga beteckningen Jönköpings AIF.

Över 140 personer var närvarande och ett enhälligt beslut togs. En ny styrelse utsågs med fem personer från vardera förening. Ny ordförande blev doktor M Cavalli-Björkman.

Med denna sammanslagning hoppades man få en större slagkraft och en starkare representation i de idrotter de båda föreningarna bedrivit. Det var särskilt fotbollen och bandyn man tänkte på.

Men de följande åren kom att bjuda på en betydande skiftning i föreningens struktur. Från att tidigare ha representerat ett tvärsnitt av olika idrotter kom nya JAIF att bli allt mer specialiserad. Bollsporterna föll relativt snabbt bort, liksom bordtennis, även den kvinnliga idrotten minskade under början av 1930-talet dramatiskt. Däremot ökade orienteringen och blev senare en egen sektion. Men det blev den fria idrotten som blev föreningens ryggrad. JAIF hade ända sedan starten 1901 dominerat den småländska friidrotten”.

Möjlig identitetskris

En sammanslagning av två idrottsföreningar är ett vanskligt företag, det vet vi nu för tiden. Det finns exempel där det gått bra, det finns andra exempel där det gått riktigt dålig. Givetvis finns det akademiska avhandlingar på ämnet. Slutsatser man kommit fram till där är, inte överraskande - både positiva och negativa. På plussidan att organisationen blir bättre med fler människor engagerade. Sammanslagning ger också fler aktiva, vilket höjer kvaliteten.

På den negativa sidan finns en möjlig identitetskris, att medlemmarna inte längre hittar sin förening i något historiskt sammanhang, att klubbkänslan försvinner och att gamla eldsjälar lämnar. Nog så viktiga aspekter. JAIF skapade 1930 tveklöst en stark organisation, men samtidigt försvann nog många människor som inte kände igen sig.

Bra för de individuella idrotterna

Sammanslagningen blev i slutändan mest positiv för de stora individuella idrotterna som fanns kvar, friidrotten och orienteringen. Friidrott upplevde redan under det tidiga 1930-talet en ny storhetstid. JAIF etablerade sig då som en av Smålands största och mest framgångsrika friidrottsföreningar, vilket sedan skulle vara i mer än 50 år. Orienteringssektion förhöll sig tämligen anonym fram till slutet av årtiondet då den växte kraftigt. Det skulle dröja till början av 1950-talet innan framgångarna kom, inte minst på bredden.