Malcolm Svensson rekordhållare till slutet

Malcolm Svensson är en av föreningens mer färgstarka idrottsmän genom tiderna. Han deltog i OS i Antwerpen 1920 och kom på fjärde plats i slägga och blev femma i viktkastning. Han tävlade efter det för JIS, JAIK och JAIF i många år, han var över 65 år när han slutade tävla.

Malcolm Svensson kom ursprungligen från Kulltorp söder om Gnosjö. En välväxt bondpojk född 1885 som kom till storstaden Jönköping för att bli polis.

Möjligtvis träffade han där på Carl Johan ”Massa” Lind, som också var polis och tillfälligt i Jönköping. Carl Johan Lind tävlade 1910 för Jönköpings IS och tog det året hem SM-guld i diskus och silver i slägga. Det kan ha varit han som inspirerade Svensson till hans långa karriär som kastare.

Polishuset låg inte långt från vallområdet i centrala Jönköping, där stadens atleter tränade när de inte höll till på idrottsplatsen i Stadsparken.

OS-fyra i Antwerpen

Slägga och vikt blev Malcolms favoritgrenar när han väl började intressera sig för friidrott och han började tävla för Jönköpings AIK. Malcolm var knappast någon ungdom när han började närma sig den svenska eliten. Som 35-åring blev han uttagen till OS i Antwerpen 1920. Där fick han vara med om en synnerligen spännande kamp i släggtävlingen mellan svenska och amerikanska släggkastare. USA hade då världens främsta släggkastare, men svenskarna Carl Johan Lind från Karlstad-Göta och Malcolm Svensson, som kände varandra sedan tidigare, utmanade dem verkligen. Amerikanen Paddy Ryan vann tävlingen på överlägsna 52.875, Carl Johan Lind tog silvret med ett kast på 48.430 och Malcolm blev fyra efter att ha kastat släggan 47.290 meter. 

Tränade på Vallområdet

Svensson gjorde dessutom en bra insats i viktkastning där han kom femma. Här hette vinnaren Pat McDonald, USA, släggvinnaren Paddy Ryan blev i vikt tvåa och Carl Johan Lind tog hem bronspengen.[17]

Framgången vid OS sporrade Malcolm Svensson att fortsätta träna och tävla. Det berättas att han dagligen sågs träna på vallområdet, som låg inte långt från polishuset. Under många tävlade Svensson på hög svensk nivå även om han aldrig mer blev uttagen till något OS igen. När han var 50 år försvarade han JAIF.s färger i ett annars blekt DM för Jönköpingsklubben, då han vann släggtävlingen.

Oöverträffat klubbrekord

1936, året efter och 51 år gammal, blev han dubbelmästare genom att vinna både slägga och viktkastning i DM. I vikt, 15 kilo, satte han då dessutom nytt distriktsrekord med 14.98, ett resultat som stod sig som klubbrekord i JAIF ända fram till nedläggningen 2001.[1]

Malcolm Svenssons tretton år äldre klubbrekord i slägga överlevde också ända fram till JAIF:s nedläggning 2001. Ingen lyckades fram till dess överträffa hans 49.73, satt vid en tävling i Norrköping 9 september 1923. Malcolm Svensson avled 1961, 76 år gammal.

Andra förutsättningar än idag

49.73 meter i slägga låter med dagens mått som ett tämligen beskedligt rekord. JAIF-kastare under senare år, åtminstone från 1960-talet och framåt borde kunnat utmana det. Men sanningen är den att slägga, trots Malcolm Svensson och hans föregångare Gunnar Johnsson, aldrig senare blev någon större gren i föreningen. I modern tid var det bara Herman Buuts, JAIF:s holländske tränare på 1970-talet, som 1973 lyckades kasta över 40 meter, 43.48 närmare bestämt.

Släggkastning i början av förra seklet går inte att jämföra med dagens. Idag har kastarna fina jämna kastringar av cement under fötterna, de har specialskor och där finns kastburar för maximal säkerhet. Dagens träning är förfinad, varenda träningskast kan specialstuderas och korrigeras efter att kastarna fått se det på film. Tekniken har tack vare det utvecklats så att kastarna kan uppnå maximal hastighet på släggan, Idag används den så kallade häl-tå-tekniken där kastaren växlar tyngdpunkten mellan den främre och bakre delen av foten under rotationerna.

Viktkastning med 25-kilos kulor

Malcolm Svensson och hans medtävlare kastade från ringar av jord, grus eller gräs provisoriskt utplacerade på idrottsplatserna. De hade inga specialskor och kastburar förekom inte, så det gällde för dem att släppa släggan på rätt plats annars kunde olyckan vara framme. Underlaget gjorde att de inte kunde rotera på samma smidiga sätt som dagens kastare. De fick på grund av det mer eller mindre hoppa runt i ringen, vilket gjorde det omöjligt att rotera mer än tre varv. Kasten byggde mer på styrka och balans än att försöka skapa maximal hastighet på släggan.

Viktkastning var i början av förra seklet en riktigt kraftsport, vikten som det tävlade med var hela 25 kilo, därav de blygsamma längderna. 1931 ändrades det till betydligt lättare 15 kilo, vilket är samma vikt som används även idag, och kasten blev följaktligen längre.[3]